Blog

Godkänd!

Godkänd!

Igår fick jag äntligen svar angående min första saga av fem. Jag fick fina ord (är så tacksam) och önskemål om att leverera nästa saga snart. Det ska bli så kul att skriva den!

Hej igen sena kvällar vid datorn :-)!

Nervös väntan

Nervös väntan

Igår kväll skickade jag in den första sagan av fem. Tre A4-sidor om Kiruna för appen Bedtime Stories. Det är så roligt att skriva. Men nu återstår en nervös väntan på hiss eller diss. Jag hade förstås kunnat jobba mycket mer med texten. Jag skulle kanske inte haft med det där stycket…

Perfektionisten blir aldrig riktigt nöjd. Och att skriva bra för barn på engelska är inte så lätt. Men har man en deadline så har man. Då är det bara att skicka in. Och nu är det gjort :-).

 

Skriva kontrakt? – jag måste nypa mig i armen ☺

Skriva kontrakt? – jag måste nypa mig i armen ☺

Jag kan inte riktigt förstå att det händer… men idag har jag skrivit på ett alldeles äkta kontrakt. Jag har fått i uppdrag, av ett internationellt företag/förlag (Little Lights Studio i Wien), att skriva fem sagor för barn. Allt blev möjligt tack vare en väldigt fin person som rekommenderade mig. Tack Sofia <3!

Sagorna kommer att handla om Kiruna. Och de ska skrivas på engelska. I onsdags skickade jag ett första förslag till Little Lights Studio och jag fick ett riktigt positivt svar. Och ett bifogat kontrakt :-).

Det här ska bli makalöst roligt! Jag både ser fram emot och bävar för att skriva. Men ångesten över möjligheten att göra alla besvikna tänker jag inte bry mig om förrän imorgon. Ikväll blir det bara glädje och ett glas bubbel :-)!

http://www.littlelightsstudio.com

Staden “forever”

Staden “forever”

Det är bara en kort promenad. Hem från butiken. Den grönvita påsen, som just fyllts med morgondagens frukost, vaggar fram och tillbaka. Prasslar i takt med sulornas stumma dunkande mot asfalten. Dimman är tät. Den gör mig avskärmad. Som om jag befann mig mitt i ett ingenting. Några figurer skymtar. De är på något sätt onåbara. Hastande.

Plötsligt börjar vemodet sjunga i magen. Över saker och människor som försvinner och aldrig kommer igen. Över platser, där människor bott och levt, som skingras med en puff när de sista brädorna dunsar till marken. Vemodet sjunger en underlig önskan om att få behålla det gamla och kända.

Det är inte långt hem. Nära till ljuset och värmen. Därhemma tystas sången av glada små ansikten. Små varma, starka händer. Fötter som springer. Glömmer tankarna jag just hade. Nog är det så att det nya behöver plats för att växa. Och att det gamla måste ge vika för det.

Lingonstigen, Kiruna.
Foto: Arne Sundberg
Goda nyheter i det ledsamma

Goda nyheter i det ledsamma

Det är och har varit en overklig och ledsam tid. Pappa saknas för alltid. Det har ännu bara gått två månader. Men det känns som en evighet.

Ändå finns, förvånande nog, stunder av glädje och skratt mitt i sorgen. Och där finns en livslust som inte tänker slockna. På länge om jag får välja. Jag vill bara leva ännu mer, innan det är min tur.

Så nu har jag full lust att jobba vidare med ”boken” igen. Pappa hade velat det. Och den goda nyheten är att jag har hittat en fantastiskt duktig och trevlig illustratör att samarbeta med.

Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara?

Jo, jättesvårt. Och då menar jag att få en barnbok publicerad på ett förlag. Insåg från början att det egentligen inte är någon idé att gå den vägen. Det kommer in otroligt många barnboksmanus till bokförlagen. Bara några promille av de inskickade manusen blir antagna. Förlagen ger dessutom aldrig ut en bok som inte har en bred marknad. Och det har inte min. Men jag började ändå i den änden. Man vet ju aldrig…

Jag har förstås redan fått några refuseringar. Det känns lite jobbigt men inte så jobbigt som jag trodde. Jag gör detta för att jag tycker att det är så fantastiskt roligt. Inte en enda sekund av arbetet är bortslösad tid.

Skriva

Skriva

För ungefär ett år sedan började jag skriva. Då hade jag en någorlunda tydlig idé färdig i mitt huvud. Sedan dess jag levt med texten nästan varje kväll. Jag har ändrat och ändrat och ändrat igen. Kortat ner. Formulerat om kliché-artade meningar. Bett maken läsa igenom. Läst högt för fyraåringen. Ändrat igen. Varje kväll när jag läser texten hittar jag något mer som behöver ändras. Är det inte konstigt :-)?

 

 

En idé väcks

En idé väcks

Inte långt efter att jag och min man flyttade till Kiruna (det var i januari år 2012) väcktes tanken att det skulle vara kul att skriva en barnbok. När jag var ny i Kiruna kändes gruvstaden och landskapet helt främmande. Kanske till och med lite skrämmande. Men samtidigt fanns där något fascinerande. Människor under jorden. Män och kvinnor i varseldräkter. Sprängningar om nätterna. Stora, tunga maskiner. Och så de där karakteristiska ljuden. Susande gruvfläktar. Backande lastbilar och plogmaskiner. “Biiip biiip biiip biiip”. Det var de här intrycken och den stora kontrasten mellan Kiruna och min småländska hemstad som väckte idén att skriva en barnbok.

Nu, efter drygt fem år som Kirunabo och två barn senare, så känns inte allt så främmande längre. Men fortfarande fascinerande. Så länge jag får mina obligatoriska andningspauser under våren och sommaren så är det en ynnest att få bo i Kiruna och att få uppleva riktig gnistrande vinter. Det nästan horisontella, vackra ljuset inte heller att föringa.